Vecka 47: Prisoptimering

Den här veckan: Besök på Nationalmuseum, söndagsbrunch med barn, barnbarn och syskonbarn.

Vi var på väg hem från Amsterdam och körde norrut mot färjan i Puttgarden. Den senaste timmen hade vi åkt på breda flerfiliga motorvägar genom Holland, men plötsligt befann vi oss på en smal enfilig väg som gick mellan åkrarna. Ungefär som en svensk landsväg. Jerker var så irriterad att han satt och hoppade i förarsätet. "Jag hatar suboptimering", fräste han frustrerat. Navigatorn hade gett oss olika förslag på rutter, och vi hade valt fel. Ett par dagar tidigare, på vägen ner genom Tyskland, blev han lika frustrerad när han inte kunde lista ut varför hastighetsgränsen ändrades hela tiden: 80, 130, fri fart och sedan 80 igen. Vägskylten gav ett besked och navigatorn ett annat. Jerkers mål i livet är "to beat the system". Tricket är att lista ut hur något fungerar och sedan själv agera smartare och bättre. Men Jerker gick bet på det tyska systemet för hastighetsbegränsningar, och det retade honom. Förra veckan köpte H och jag tågbiljetter till Jämtland. Vi var sent ute. Dagarna innan julafton var mer eller mindre fullbokade, och de få biljetter som fanns kvar var svindyra. "Kan man boka biljetter stegvis", funderade jag högt för mig själv och provade att boka resan i två steg. Först hittade jag ett direkttåg till Sundsvall och sedan bokade jag ett regionaltåg till Brunflo. Priset hamnade en bra bit under tusenlappen, mycket billigare är priserna jag fått från SJ. H gjorde samma sak, men hon tog dessutom resan till Sundsvall i två etapper. Hennes biljett hamnade på mindre än hälften av vad SJ skulle ha för sina biljetter. Vi var smartare än systemet och optimerade priset.

Vecka 46: “plutôt crêver”

Den här veckan: Vegopasta hemma med Högdalsfamiljen, vi ser Filmberätterskan av Lone Scherfig på Skandia, laxmiddag hemma med föräldrarna, The Arc of Oblivion av Ian Cheney på Sture, ost och vin på Corvina Enoteca i Gamla stan, vernissage med JH Engström på Stockholms Fotoantikvariat, Mission Impossible på SFAnytime, vinterpromenad runt Hellas.

Kan man ändra livsstil, och vad är isåfall priset? Jag läste den självbiografiska eller autofiktiva romanen Love me tender av den franska författaren Constance Debré. Hon tillhörde etablissemanget i Paris, kom från en känd familj och var framgångsrik försvarsadvokat. Sedan bröt hon helt med sin borgerliga tillvaro, rakade av håret, tatuerade “plutôt crêver” på halsen och blev lesbisk (vilket hon kanske redan var). Priset var högt. Hon hade ingenstans att bo, förlorade vårdnaden om sitt barn och tvingades stjäla för att överleva. Belöningen: Hon fick ägna sig åt sitt författarskap och leva ut sin lesbiska livsstil. Hon blev kompromisslöst självcentrerad, skulle man kanske kunna säga, förutom i relationen till sitt barn som hon kämpade för att få träffa och umgås med. Det är ju inte riktigt Debrés radikala förändring som jag strävar efter, men på mikronivå har jag redan ändrat mitt sätt att leva från kontorspendlande tjänsteman till hemmasittande bohem. Jag köper inte längre kontorsskjortor som kostar nästan tvåtusen kronor. Det gör ont i mig de få gånger jag är på kontoret och betalar hundratjugo kronor för en dyr och dålig dagens rätt i personalmatsalen. Häromdagen var jag nere i källaren och letade efter mina gamla vinterskor. Tanken på att köpa nya dyra dojor tilltalade mig inte. Men det är lätt att leva snålt när man fortfarande har en stadig lön som betalas ut varje månad. Har jag verkligen viljan och modet att betala priset för en annan, innehållsrikare men inkomstfattigare, livsstil? Skulle jag, bildligt talat, kunna tatuera "hellre dör jag" på halsen? "Friheten har alltid ett pris", säger Constance Debré.

Vecka 45: Höstresa

Den här veckan: Vinresa till Amsterdam och Antwerpen, stomppot med köttbulle, Stedelijk permanenta samling och separatutställning med Nan Goldin, osttåg på Kaasbar, MAS (Museum aan de Stroom) i Antwerpens hamn, pho i red light district, kaffe och frukostfralla på Broodbakker Simon Meijssen, sönderfriterad fisk på Rødby-Puttgarden-färjan, föräldrarna på besök i Stockholm, tvåårskalas i Högdalen på lördagen, pizza och öl i Högdalen på söndagen.

När jag var ung drömde jag om kontinenten. I mina fantasier var jag född och uppvuxen i ett av de stora europeiska kulturländerna: England, Frankrike, Tyskland eller Italien. Jag ville prata ett stort språk och vara en ättling till berömda konstnärer och författare. Men så blev det inte, i stället föddes jag i Europas Alaska med små stugor utspridda över en vidsträckt taiga. Måndag morgon står jag och tittar på cykelpendlarna i centrala Amsterdam och fantiserar om hur det är att bo och leva i 1600-talskvarteren. I min fantasi har jag en stor studiovåning med träd och kanaler utanför. Jag ser mig själv genom fönstret och hur jag rör mig under de mörka träbjälkarna. Kanske jobbar jag som arkitekt eller gallerist och har kontoret hemma. En arvtagare till och bärare av en lång konst- och arkitekturhistoria.

Torsdag eftermiddag hämtar jag Barnbarnet på hans förskola. Det är första gången jag är där själv, men allt går bra. Vädret är blött och eländigt, men han är solig och glad och vi släntrar långsamt hemåt i duggregnet. Först ska han gå själv, han har en pinne i handen och petar på allting vi går förbi, men till sist tappar jag tålamodet och sätter honom i vagnen. Lördag eftermiddag är vi på hans tvåårskalas, ger presenter, sjunger och äter tårta. Vi pratar om julen och om vem som ska vara var. Det blir knepigt i år, viljorna och önskemålen går åt olika håll.

Vecka 44: Efter stormen

Den här veckan: Hem från Göteborg, tåg till Lund och bil från Malmö till Amsterdam.

Måndag morgon: Efter Göteborg åkte jag hem till stan medan H fortsatte söderut till Vitemölle. I Stockholm var himlen grå, och jag höll mig inomhus så mycket som möjligt. H skickade bilder på en klarblå skånsk himmel över stränder, hedar och hav. Vi messade mycket om skadorna efter höststormen. Vattnet hade gått högt upp på land och rivit med sig strandvallar och bråte. Till och med delar av vägen till Kivik hade rasat.