Den här veckan: hälsar på barnbarnet i Högdalen, besöker Stockholms Kulturfestival, träffar dottern som har jobbat hela sommaren, H åker till Jämtland, Fotografiska (Terry O'Neill, Warhol, NFTer, Black Vanguard), köper byxor för halva priset på Åhlens.
Vi mår bra av kontakt med människor i vardagen. Sägs det. Vi träffar förstås familj, vänner och kollegor, men det är inte den typen av umgänge jag menar. Jag tänker på korta slumpartade möten med främlingar. De gånger vi träffar och växlar ord med någon som vi inte känner. Det behöver inte ens vara prat. Man håller upp en dörr och får kanske bara ett leende, en nick eller en uppskattande blick som tack. Det kan verka obetydligt, men det får oss att må bra om än bara för en kort stund. Kanske handlar det om att vi bekräftar varandras existens: Jag ser och uppskattar att du finns fast jag inte känner dig.
Vi mår bra av att träffa främlingar, men var pratar man med okända människor? Det finns ställen där man nästan aldrig pratar med någon, t ex på tunnelbanan eller i gymmet. Det är miljöer där man går i sin egen bubbla och helst inte vill bli störd. Ibland pratar jag med någon i affären, men det är ändå ganska sällan. Det händer att jag pratar en stund med någon på krogen, men det är inte ofta jag sätter mig själv på en bar. För det mesta har jag sällskap, och då finns det ingen anledning att söka kontakt med någon annan.
Men jag vet ett ställe där man nästan alltid växlar några ord med främlingar: badbryggorna nere vid Årstaviken. Jag tänker på de små träbryggorna mellan Årstabron och Skanstullsbron, inte de stora bryggorna vid Tantolunden. Tantobryggorna är för stora och opersonliga. De små bryggorna är intima och man kommer fysiskt nära människor man inte känner. Sida vid sida vinglar man med handduken om midjan och försöker få på sig badkläderna utan att ramla. Det är en närhet som kräver att man visar respekt för varandra.
Morgnarna är den bästa tiden på dagen om man vill prata med främlingar på bryggan. Medelåldern på besökarna är lite högre, en del har tränat, andra är på väg till jobbet. Några har bytt om hemma och kommer i badrock och tofflor. En och annan tar med sig macka och termoskaffe och äter sin frukost efter simturen. Samtalen är lågmälda:
- Morrn
- Morrn
- Hur är vattnet?
- Härligt, dryga tjugo.
Sedan pratar man om väder och vind medan man pysslar med sina badsaker. Det är korta samtal, högst ett par minuter, och sedan skiljs man åt.
- Ha en bra dag!
- Samma, hej!
Ibland är det en oväntad händelse som får främlingar att prata. Jag stod med handduken om midjan och skulle sätta på mig badbyxorna. Det var en blåsig morgon och en elak vindpust blåste ner mina badkläder i vattnet. Badbyxorna låg och guppade nedanför mig och jag kunde bara glo hjälplöst på dem. Dessutom hade de hamnat på baksidan av bryggan bort från badstegen. Turligt nog var det en kvinna som simmade i närheten och hon hojtade att hon kunde hjälpa mig. Det blev som en sketch. Min roll var den knappt simkunnige klanten, och hon var den driftiga livräddaren. Hon hämtade mina badbyxor och hivade upp dem till mig. En stund senare när vi båda står på bryggan så tackar jag henne ordentligt, och vi skrattar gott åt mitt missöde. Jag har inte sett henne varken förr eller senare, men den morgonen var vi kompisar.
