Vecka 34: Gräsänkling

Den här veckan: H bortrest, paddlar för första gången den här säsongen, besök av Tias och Sarah

Tisdag kväll hade jag tänkt gå på ett föredrag, "Nationalstaten - ett försvarstal", på Sven Harrys konstmuseum. Först tänkte jag se utställningen "Humanitet" (Vera Nilsson, Sven Xet Erixson, Bror Hjorth och Albin Amelin) och sedan lyssna på föredraget. När jag kommer dit visar det sig att det är fel dag. Eventet är inte förrän på torsdag. Obegripligt. Jag tar aldrig fel på datum.

Anders messade och föreslog att vi skulle kvällspaddla. Jag har inte paddlat sedan jag fick problem med min vänsteraxel i höstas, men det gick bra. Axeln höll och vi paddlade över Riddarfjärden och runt Lilla Essingen. Det var en stilla kväll med lätt duggregn och nästan inga båtar. Efteråt åt vi lax med spetskål hemma hos Anders och Ingrid. Kvällens samtalsämne var bröllop och skilsmässor. De har varit på bröllop, och både bruden och brudgummen har varit gifta tidigare. Molntäcket lättar och från deras fönster ser vi solnedgången som färgar Årstaviken röd och lila.

Hibiskusen blommar! H har vårdat den ömt hela sommaren, och när den till sist blommar så är hon typiskt nog bortrest. Två stora blommor, en orange och en lila, har slagit ut samtidigt. Krukan står på balkongbordet, och jag vågar knapp röra den. Jag vill inte att den tappar de knoppar som är kvar.

Dottern kommer förbi. Snart är det val och hon ska jobba i en vallokal i Hagsätra. Hon är utsedd till första vice ordförande och ska gå en kurs på Åsögymnasiet. Nästa generation tar ansvar för demokratins fortlevnad.

Våra handdukar är gamla och slitna. Jag går till Åhléns och köper ett par. Det gäller att passa på medan H är bortrest. Hon har mycket bestämda åsikter om hur en handduk ska vara, och därför köper vi aldrig nya. Inga handdukar verkar uppfylla hennes krav, men nu har jag köpt fina som jag hoppas hon kan acceptera.

Tias och hans nya sambo, Sarah, är i Stockholm och ska bo hos oss ett par nätter. Jag har inte träffat Tias sedan vi hälsade på honom i Frankrike 2015. När vi var där bodde han ensam efter att ett längre förhållande hade tagit slut. Det är kul att träffa dem. Tias är sig lik, och Sarah är glad och trevlig. De träffades i Japan för fyra år sedan, och för två år sedan flyttade hon från Paris ner till honom i södra Frankrike. Han har köpt och renoverat ett hus där de bor tillsammans. Jag berättar om Barnbarnet för Tias. "Il est déjà grand-père!" ropar han till Sarah. "Pas déjà, c'est normal", försöker jag.

Jag går till Kulturhuset och ser en retrospektiv med Tuija Lindström: Valokuva - Det egna språket. Det är gratis inträde torsdag kvällar och det här är sista veckan. Jag bevakar ett av hennes foton på Auktionsverket, och om priset inte drar iväg allt för mycket så kommer jag att lägga ett bud. Efter utställningen ställer jag mig på Sergelstorg och lyssnar på jazz. Det är ett arrangemang av Parkteatern. Tre blonda systrar sjunger gladjazz, typ Alice Babs, och kompas av en trio vithåriga män. Utställningen och musiken gör mig på gott humör. Luften är mild och himlen är blå. Pinnen och Hötorgsskraporna lyser i kvällssolen. Jag tycker om att vara stockholmare.

Lördag morgon går jag till Åsöbageriet och köper frukostbullar. Tias äter birkes med aprikossylt och Sarah börjar frukosten med en kanelbulle. Vi paddlar runt Långholmen och lägger till vid badplatsen för att bada. När vi står på stranden kommer Stockholmssonen oväntat fram till oss. De har familjeutflykt med sina kompisar, och jag får en chans att visa Barnbarnet för de andra. På kvällen äter vi middag på Anders och Ingrids balkong. Det är varmt och kvalmigt fast det är kväll, och i mörkret ser vi blixtar vid horisonten. Det är ett nytt väder på väg. Nästa morgon åker Tias och Sarah till Arlanda. Vädret har slagit om och det är grått och svalt ute.

Vecka 33: Småprat

Den här veckan: hälsar på barnbarnet i Högdalen, besöker Stockholms Kulturfestival, träffar dottern som har jobbat hela sommaren, H åker till Jämtland, Fotografiska (Terry O'Neill, Warhol, NFTer, Black Vanguard), köper byxor för halva priset på Åhlens.

Vi mår bra av kontakt med människor i vardagen. Sägs det. Vi träffar förstås familj, vänner och kollegor, men det är inte den typen av umgänge jag menar. Jag tänker på korta slumpartade möten med främlingar. De gånger vi träffar och växlar ord med någon som vi inte känner. Det behöver inte ens vara prat. Man håller upp en dörr och får kanske bara ett leende, en nick eller en uppskattande blick som tack. Det kan verka obetydligt, men det får oss att må bra om än bara för en kort stund. Kanske handlar det om att vi bekräftar varandras existens: Jag ser och uppskattar att du finns fast jag inte känner dig.

Vi mår bra av att träffa främlingar, men var pratar man med okända människor? Det finns ställen där man nästan aldrig pratar med någon, t ex på tunnelbanan eller i gymmet. Det är miljöer där man går i sin egen bubbla och helst inte vill bli störd. Ibland pratar jag med någon i affären, men det är ändå ganska sällan. Det händer att jag pratar en stund med någon på krogen, men det är inte ofta jag sätter mig själv på en bar. För det mesta har jag sällskap, och då finns det ingen anledning att söka kontakt med någon annan.

Men jag vet ett ställe där man nästan alltid växlar några ord med främlingar: badbryggorna nere vid Årstaviken. Jag tänker på de små träbryggorna mellan Årstabron och Skanstullsbron, inte de stora bryggorna vid Tantolunden. Tantobryggorna är för stora och opersonliga. De små bryggorna är intima och man kommer fysiskt nära människor man inte känner. Sida vid sida vinglar man med handduken om midjan och försöker få på sig badkläderna utan att ramla. Det är en närhet som kräver att man visar respekt för varandra.

Morgnarna är den bästa tiden på dagen om man vill prata med främlingar på bryggan. Medelåldern på besökarna är lite högre, en del har tränat, andra är på väg till jobbet. Några har bytt om hemma och kommer i badrock och tofflor. En och annan tar med sig macka och termoskaffe och äter sin frukost efter simturen. Samtalen är lågmälda:

- Morrn

- Morrn

- Hur är vattnet?

- Härligt, dryga tjugo.

Sedan pratar man om väder och vind medan man pysslar med sina badsaker. Det är korta samtal, högst ett par minuter, och sedan skiljs man åt.

- Ha en bra dag!

- Samma, hej!

Ibland är det en oväntad händelse som får främlingar att prata. Jag stod med handduken om midjan och skulle sätta på mig badbyxorna. Det var en blåsig morgon och en elak vindpust blåste ner mina badkläder i vattnet. Badbyxorna låg och guppade nedanför mig och jag kunde bara glo hjälplöst på dem. Dessutom hade de hamnat på baksidan av bryggan bort från badstegen. Turligt nog var det en kvinna som simmade i närheten och hon hojtade att hon kunde hjälpa mig. Det blev som en sketch. Min roll var den knappt simkunnige klanten, och hon var den driftiga livräddaren. Hon hämtade mina badbyxor och hivade upp dem till mig. En stund senare när vi båda står på bryggan så tackar jag henne ordentligt, och vi skrattar gott åt mitt missöde. Jag har inte sett henne varken förr eller senare, men den morgonen var vi kompisar.

Vecka 32: Sensommardagar

Den här semestern: Dottern följer med i bilen till Vitemölle, dagsutflykt till Malmö för att hämta Oddner-tavla på Bukowskis, badar i Västra hamnen, går biskvivandringen, ser EM i fotboll, plockar körsbär, äter lunch i Ystad saluhall med Göteborgssonen, deltar i hamnfesten, hälsar på Tina och Jonas, blir sjuka i Corona, besöker Fabriken i Bästekille, plockar krusbär, åker till Köpenhamn, cyklar till Stenshuvud och badar, dricker champagne på Buhres i Kivik, cyklar till skjutfältet och plockar björnbär.

Semestern är egentligen slut redan den här veckan, men vi hänger kvar i sommarhuset några dagar extra. Det är sensommarväder med varmt i solen men kyligt i skuggan. Vattnet är iskallt. Temperaturen har rört sig mellan tio och femton grader under hela juli. Det har varit en sommar med korta bad. 

Tisdagen är full av aktiviteter. På morgonen går vi längs stranden från Mölleån till Klammersbäck. Det är helt stilla, ingen vind och inga moln. H badar trots det kalla vattnet. Det är långgrunt och hon dyker när vattnet bara går halvvägs upp på låren. Stranden är nästan helt tom på folk, och hon går utan kläder och "lufttorkar" medan vi släntrar tillbaka mot huset.

På lunchen springer jag min vanliga runda förbi Stenören, in på skjutfältet och sedan tillbaka förbi Lindgrens länga och genom Havängs sommarby. Det här är det första långa löppasset efter att vi fick viruset. I över två år har vi klarat oss från att bli smittade under pandemin, men nu på semestern blev vi rejält sjuka med feber och hosta. Det har tagit ett par veckor för att vi ska känna oss någorlunda återställda. När jag är tillbaka i trädgården gör jag mina rygg- och stretchövningar. Efteråt badar jag i hamnen och tar några snabba simtag. Uppe på piren känner jag hur huden spänner av kylan från vattnet och värmen från solen.

På kvällen samma dag hade vi tänkt besöka folkölscaféet i Södra Mellby. Vi cyklar via Svinaberga, tar höger i byn och rullar nerför den branta backen. På andra sidan dalen ser vi kyrkan som ligger på höjden. När vi kommer fram, trötta och svettiga efter cykelturen i kvällsvärmen, får vi reda på att caféet inte har öppet på tisdagar. Jag är besviken och H är irriterad, men vi bestämmer oss för att cykla till restaurangen Friden som ligger en bit in från Prästavägen. Jag är tveksam. Vi har varit där tidigare och det är alltid fullt, och dessutom har personalen inte varit särskilt gästvänlig. Det är ingen större omväg och vi bestämmer oss för att chansa. Vi har låga förväntningar, men det blir perfekt. Vi får ett avskilt bord under äppelträden. Servitriserna är vänliga och serverar kall öl, och dessutom är det två trubadurer som underhåller. Det är nerförsbacke hela vägen hem, och vi rullar fort längs Björkevägen som slingrar mellan odlingarna ner till Kivik.

Semestern är slut, och torsdag efter lunch tar vi tåget tillbaka till stan igen. Fredag kväll hälsar vi på Anders och Ingrid i kolonin i Tanto. Vi dricker bubbel, äter pizza och berättar för varandra vad vi gjort i sommar. 

På helgen, både lördag och söndag, cyklar vi till naturistbadet i Ågesta. Vi kastar kläderna och lägger oss på favoritstället under en av ekarna. Det är närmare 30 grader i skuggan och över 20 i vattnet. Vitemöllesommaren är över för i år, men vi fortsätter att njuta av sensommarvärmen i stan.