Den här veckan: Dansföreställning på Boulevardteatern, palestinsk middag på Mazra'a.
I höstas närmade sig vågorna huset i Vitemölle, vägar och stränder spolades bort. Denna veckan är det översvämning vid Ringsjön och Kävlingeån. Skåne sjunker, men lördag morgon skiner solen.
Den här veckan: The Holdovers på Victoria, vinsalong hos Jerker och Annika, Pojken och hägern på Zita, spontanhäng på Italiano bar, lax och risotto på Olivia, skidor i Björkhagen,
Blek och kall januari, men lördag blir vädret fint och jag skidar över sjöarna från Björkhagen: Dammtorpssjön, Söderbysjön och sedan längs ån till Ältasjön. En bra tur. Folk är rusiga av de fina förhållandena, och man hälsar på dem man möter i spåret. Ett par sitter på isen och pimplar. Det var flera år sedan jag skidade på isarna sist. På vägen hem från tunnelbanan träffade jag en föredetta granne som kommer från Höör. Vi påminde varandra om skidåkning i Skåne på sjuttiotalet. Jag minns bomullskläder, rembindningar och stearin som fästvalla.
Den här veckan: Rashid Johnson på Moderna, Barnbarnet sover över, jag läser en biografi över Ellen Thesleff.
I söndags åkte julgranen ut. Barr överallt, på golvet, i soffan, ovanpå lister och fönsterbrädor. Det är skönt att jul och nyår är över. Jag längtar efter våren, och den här veckan har vädret varit mildare och ljusare. Ute är det mindre halt, mindre kallt och lite lättare att ta sig ut och runt i stan. Barnbarnet sov över natten mot söndag. Vi hade gett hans föräldrar ett restaurangbesök inklusive barnpassning i julklapp. Allt gick bra, men han hade svårt att somna på kvällen. Först tittade vi på gamla Pippi Långstrump-avsnitt, det ena efter det andra, men han vägrade somna. När klockan började närma sig tio satte jag på en standup med Dave Chappelle. Det funkade och han somnade till slut. Ikväll ska vi fira den danska kröningen, äta smørrebröd och skåla i akvavit. Imorgon börjar vårterminen på mina konststudier, men det ska också bli kallt igen. Ett steg fram och två bak.
Den här veckan: Göteborgssonen fyller år, skridskor på Zinken, Denise Grünstein på Artipelag, Högdalsfamiljen på besök.
Vi skickade paket till Göteborgssonen som fyllde år, små presenter, både hårda- och mjuka klappar: en bok (The Shards av Bret Easton Ellis), ett presentkort till en konsert, hemmastickade grytlappar till hans kök och varma strumpor så att han inte ska frysa om fötterna. Det är minusgrader i hela landet, köldrekord i norr, och på E22 mellan Hörby och Kristianstad fastnade över tusen bilar i snöovädret. Insnöade resenärer fick evakueras med försvarets bandvagnar. Snöstorm är en vanlig litterär metafor: människans litenhet, kampen mot elementen och det yttre hotet. Efter trafikkollapsen på E22 är många kritiska och undrar varför allting tog så lång tid. Är vi beredda, klarar vi kris och katastrof? Patrik Oksanen skriver på Svenskans ledarsida att regeringen borde sätta landet i beredskapsläge för att få fart på alla investeringar som behövs för ökad "värnkraft". Decennier av nedrustning och underinvesteringar har gjort oss svaga och sårbara. I värsta fall, säger han, kan vi ha en väpnad konflikt i Östersjön inom tolv till arton månader. Under tiden går börsen bra men ekonomin dåligt. Året börjar som en klassisk rysk roman med krig, snö, rikedom och fattigdom.
Jag läser Homelands, A Personal History of Europe av Timothy Garton Ash. Han skriver korta kapitel om egna resor och möten i Europa, människor han träffat och intervjuat, vänskaper och kärleksförhållanden (hans fru är från Polen). Garton Ash pappa tillhörde krigsgenerationen, han deltog på D-days första dag och stred sig igenom Europa. Hela pappans liv präglades av erfarenheterna från kriget, och pappans minnen blev en del av Garton Ash uppväxt. Själv behövde han aldrig delta i ett krig, men han formades av järnridån och Östeuropas kamp för frigörelse. Han tillhör, enligt honom själv, en lycklig generation som slapp dra i fält. Och det gör jag med.
Den här veckan: jul i Jämtland, uppskjutet jul- och födelsedagsfirande med barn och Barnbarn i stan, nyårsafton hos Monica på Kungsholmen.
Jag tycker om nyårslöften. Egentillverkade pekpinnar som uppmanar dig att vara rädd om tiden och livet. I år blev det fjorton stycken indelade i fyra kategorier: hälsa, personlig utveckling, resa och ekonomi. Varje löfte är en aktivitet som följer en viss periodicitet: dag, vecka, månad, halvår och helår. I slutet av 2024 borde jag vara rikare, friskare, kunnigare och dessutom ha ett vackrare boende. Om jag håller mina löften. En del mål (de flesta) är lustfyllda medan andra känns mer som en börda. Egentligen är det bara ett löfte som känns riktigt jobbigt, att fortsätta renovera lägenheten. Hela renoveringssoppan (kontakta hantverkare, begära offert, diskutera lösningar etc.) tråkar ut mig. På nyårsafton har DN expertråd om bra nyårslöften. Några är helt överflödiga i mitt liv: sluta snusa/röka (inga laster jag har), drick mindre (jag är ganska måttfull), gå ner i vikt (gjorde jag förra året). Jag tycker att min lista står sig väl. Den är realistisk och har mätbara mål. Det är två kategorier i DN som jag inte har med på min lista: sluta prokrastinera och träffa vänner oftare. Jag brukar inte skjuta upp saker så farligt, tycker inte att prokrastinering är ett stort problem i mitt liv. Däremot blev jag lite fundersam över löftet om att vårda sociala relationer. Det målet finns inte på min lista, och det är inte heller min bästa gren. Här finns en förbättringspotential som tål att tänkas på. Vid midnatt mellan 2023 och 2024 står vi och tittar på fyrverkerier i Rålis. 2024 blir mitt sextionde år, det känns som en lång tid, ett långt liv. Runt oss vimlar glada människor som är trettio, fyrtio år yngre än jag, och mitt i allt får jag en känsla av vemod över sakernas tillstånd och snudd på ömhet för nästa generation. Å ena sidan har ingenting hänt, allting är som det alltid har varit, men å andra sidan vet vi ingenting och det mesta är osäkert. Hur ska det gå för allt och alla?