Den här veckan: Jag läser "Just Kids" av Patti Smith, årets första vandring till Erstaviken, vi ser Thea & The Wild på Twang, vandring på Roslagsleden etapp 2: från Karby gård till Örsta.
Jag fyller på min privata att göra-lista: köp nytt gymkort, kontakta målarfirman, boka vårresa till Tyskland. Bra saker, roliga saker, nödvändiga saker. Jag tänker också anmäla mig till ett program för viktminskning. I onsdags morse ställde jag mig på vågen för första gången på flera år och det här går inte längre. Egentligen behövde jag ingen våg. Jag både ser och känner att jag har gått upp i vikt, och dessutom till aldrig tidigare upplevda nivåer. Vi hade teammöte efter påskledigheten. Det första mötet sedan köpet av vår enhet blev klart. Vi är ganska många i Sverige som tackade nej till erbjudandet och som nu har en anställning men ingenting att göra. Förmodligen tar det ett tag till innan vi vet vad som händer med oss. "Ett bra tillfälle att utveckla sina hobbies", säger jag till chefen, lite som en fråga och lite som ett konstaterande. Han säger inte emot. Det är en strålande dag ute, soligt och milt. För att påbörja min viktminskning och för att hålla mig sysselsatt tar jag tunnelbanan till Björkhagen och vandrar leden till Erstaviken.
Torsdag morgon kände jag mig stark på gymmet, satte extra vikter på skivstången och tog min egen vikt i knäböj. Eller, det hade varit min egen vikt när jag var yngre och lättare, men nu fattades det nästan tio kilo. Jag var ändå nöjd med min prestation: sex repetitioner utan några större problem (inget knä- eller ryggont). Det kanske blir en bra träningsvår. Jag har ändrat mina morgonvanor. I stället för att hoppa upp direkt när jag vaknar ligger jag kvar i sängen och läser en halvtimma. Just nu har jag "Just Kids" av Patti Smith på nattduksbordet. Den har inte intresserat mig tidigare, men jag hörde en intervju med henne och blev nyfiken. Det är en bra story. Två väldigt unga blivande världskändisar (Patti Smith och Robert Mapplethorpe) som tillsammans utvecklar sina konstnärskap. De hade absolut inga pengar, levde ur hand i mun vecka efter vecka. Smala som stickor bägge två. Jag förstår knappt hur det är möjligt. Var det lättare att vara fattig förr? Förmodligen inte. Jag fastnar för Smiths beskrivning av föräldrarhemmet. Kärleksfullt, litteraturintresserat men fattigt. Hennes mamma drar för gardinerna när lånehajarna kommer för att driva in sina skulder.
Jag tittar mycket på foto. Just nu är det mest självporträtt. Det började med en stor Nan Goldin-retrospektiv som de visade på Moderna. Sedan såg jag en liten utställning av Matilde Söes Rasmussen på CFF. Den ena konstnären ledde till den andra och snart "upptäckte" jag en lång rad fotografer som jag aldrig hade hört talas om tidigare: Yurie Nagashima, Melissa Shook, Talia Chetrit, Tarrah Krajnak, Laura Augilar, Emi Anrakuji och det bara fortsätter. Och så svenskarna Jenny Rova och Arvida Byström. Jag tycker särskilt om Yurie Nagashima och Melissa Shook som har tagit självporträtt genom hela sina liv och karriärer. Bägge är verbala och kompletterar sina bilder med texter. Melissa Shook tog den första serien i början av sjuttiotalet och den sista i mitten av 2010-talet. Från ungdom till ålderdom. Hon dog 2020 drygt åttio år gammal. Tarrah Krajnaks fotografier kommer vi förhoppningsvis att se på en separatutställninga under vår Tysklandsresa i maj. Jag har gjort en lista på museer som jag vill besöka: Museum Ludwig i Köln, Staatsgalerie i Stuttgart, Haus der Kunst i München och kanske något mer. Fredag kväll ser vi den norska sångerskan Thea & The Wild på Twang. På vägen dit berättar jag för H om de olika fotograferna och deras självporträtt, och vi diskuterar skiftet från en manlig till en kvinnlig blick och skillnader mellan form och innehåll, motiv och mening.
