Den här veckan: "Do Not Expect Too Much from the End of the World" på Gylleboverket, nattbad i Gyllebosjön, pannbiff i restaurangvagnen, fika på Kruthuset, teater i Vitan, paddling runt Långholmen.
Micke dog oväntat denna vackra sommar. Vi umgicks inte, men det var ändå någon som jag kände väl. Vi träffades för ganska exakt trettio år sedan. Han var rolig och pratglad men också kärv och kunde le snett samtidigt som han hade en rynka mellan ögonen, en person som didn't suffer fools gladly. Han jobbade trots att han hade fyllt sjuttio och fick därför aldrig uppleva pensionärslivet. Louise, hans fru och vår kompis som vi lärde känna i Dublin, är mer än tio år yngre och nu en relativt ung änka. Jerker och Annika kom på besök med champagne och vin i magnumflaska. I bakluckan hade de två lådor med vin som skulle med till Frankrike där de skulle fira Jerkers sextioårsdag. De skulle dessutom hämta fler lådor på vägen ner. Jerker var, tyckte jag, lite dämpad när vi satt i trädgården, och han försökte med sin favoritmetafor för alltings meningslöshet: Vi sitter på en grusboll som far planlöst genom rymden. "Here we go", sa jag som kände till metaforen och visste vart samtalet barkade. "Jaså, har du också hört den förut?" frågade Annika. Jerker insåg att ingen annan var pigg på eskatologi och samtalet tog en annan riktning. Måndag morgon läser jag i tidningen att poeten Stig Johansson är död. På åttiotalet läste jag (och tyckte om) hans dikter. Han skrev texten Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, och det är väl ett annat sätt beskriva grusbollen.
