Den här veckan: Vi tittar på utsikten från Himlen i Skatteskrapan och ser "Boy from Heaven" på Victoria, jag ser "Ukrainian Warchive: Invasion" på CFF, pizza och öl med Martin och Viveka.
Måndag kväll sitter vi, H och jag, på Himlen och tittar på solnedgången. Restaurangen ligger på 25:e våningen i Skatteskrapan och har utsikt åt alla håll. Södermalm är en ö och man kan ana Årstaviken i söder, Mälaren i väster, Riddarfjärden i norr och Saltsjön i öster. Vi följer hur solen långsamt kryper ner under horisonten, och hur de sista låga solstrålarna reflekteras på husfasaderna runt om i staden. En ambulanshelikopter på väg till Södersjukhuset sveper förbi, och en polisbil med blinkande blåljus kör i korsningen mellan Götgatan och Högbersgatan. Från vår utsiktspunkt ser vi också in i det nyrenoverade Medborgarhuset och det blå vattnet i simbassängen på Forsgrénska badet. Det är svårt att se sig mätt. Vi försöker identifiera byggnader och gator, men fågelperspektivet ändrar avstånd och vinklar och det tar tid att navigera rätt. Bostadskvarteren mellan Götgatan och Katarina Bangata är stora och oregelbundna. På gårdarna innanför kvarteren ryms bostadshus som inte syns från gatan. Kvarter intuti kvarter, som en rysk docka. Katarina Bangata är spikrak men blev aldrig någon banvall. Planerna på en järnväg realiserades aldrig, och i stället blev det en lummig gata med träd och promenadstråk där tågen skulle ha gått. H pekar ut huset med Söderkrogen Pelikan. Barnens dagis låg i lägenheten ovanför restaurangen, och varje år bjöd restaurangpersonalen på tårta. För dem var barnen den perfekta grannen. På kvällen när det var bullrigt på krogen var dagiset tomt, och det fanns ingen som blev störd av allt oväsen. Tidigare, när det bodde vanliga hyresgäster i lägenheten, var det ständiga klagomål och konflikter som restaurangen fick hantera. När solen gått ner lämnar vi Himlen och går hem längs Rosenlundsparken. Nästa år är det trettio år sedan vi som familj flyttade till Stockholm från Dublin.
H har sportlov (det är plenifritt, som hon säger). Vädret är vackert men det är också varmt - snön och isarna smälter. I måndags tog vi skridskorna och gick till sjön Trekanten vid Liljeholmen. Banan är plogad men isen hade blivit dålig, och vi brydde oss inte ens om att provåka. I stället för skridskor gick vi en promenad längs kajen tillbaka mot Söder. Själv hade jag skidlov förra veckan och tillbringade en långhelg i Hälsingland. Det är en liten anläggning, Harsagården, som ligger vid Harsasjön. Man svänger vänster precis innan Järvsö och kör sedan någon mil upp på en högplatå. Det är ett enkelt ställe. Harsagården är en vanlig svensk friluftsgård med en liten skiduthyrning, servering och bastu. Matsalen serverar bara husmanskost, och det finns ingen brasa eller relaxavdelning. Däremot är det ett stort och välskött spårområde. De som ska åka Vasaloppet och behöver slipa på diagonalåkningen kan anmäla sig till teknikträning ledda av gamla elitåkare. Bredvid gården ligger en husvagnsparkering där skoteråkarna håller till. Om vädret är vackert kan man se hur de slagit läger någonstans vid sjön, tänt en brasa och borrat pimpelhål i isen. På eftermiddagarna blandas funktionsmaterial med skoteroveraller i den lilla serveringen och bildar någon sorts bild av Sverige: stad och land, tjänstemän och arbetare. Vi hade tur med vädret hela helgen, solen sken och snön var djup och kall. Första kvällen åkte jag på sjön i skymningen under en skarp månskära. Lördag skidade jag långsamt upp för Blacksåsberget till en utkikspunkt. Det är inte särskilt högt, 504 meter över havet, men ger ändå en milsvid utsikt över Hälsingeskogarna. Det går också en sommarled, Hälsingeleden, förbi utkikspunkten och jag är sugen på att vandra där till sommaren.
